Väckelserörelser
Kyrkans stora makt.
I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor
makt .Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den
evangelisk-lutherska statskyrkan. Alla böcker som trycktes i landet
måste klara statens censur. Det som inte stod i överensstämmelse
med den lutherska läran fick inte spridas.
Kyrkan var fortfarande den stora
samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att de flesta i
ett hem skulle vara närvarande vid högmässan. Många gick
naturligtvis till kyrkan för att de var uppriktigt troende, andra
gick till kyrkan för att det var där man fick höra nyheter. Kyrkan
hade samma funktion som tidningar har för oss. Viktiga händelser
från hemtrakten och riket i övrigt lästes upp av prästen.
Dessutom kunde man träffa folk före och efter gudstjänsten för
att skvallra eller göra upp om affärer och giftermål.
Kyrkan kunde också utdöma straff för
mindre förseelser. Utanför kyrkan fanns den sk. ”stocken”.
Där spändes den dömde fast och fick skämmas inför
kyrkobesökarna, som hade tillstånd att spotta på den fastspände.
En person kunde hamna i stocken om han missade alltför många
kyrkobesök.
Ett annat straff var att sitta på
”horpallen” inne i kyrkan. Där fick bland annat otrogna
personer sitta och skämmas. År 1683 tvingades en ”hora” på
Gotland sitta på en skampall i femton kyrkor innan hon fick
förlåtelse. Det var vanligt med sådana skamstraff i det gamla
Sverige. Den ogifta mamman fick på vissa håll markera sin
tillhörighet med ett sk. skamstraff. I vissa delar av Sverige var
hon tvungen att bära en speciell mössa som kallades "horluva".
Husförhör. Husförhör var ett
slags religionsförhör som prästen utförde på sina
församlingsbor. Prästen kom till de olika hemmen och förhörde
alla huvudstycken i Luthers lilla katekes, som var läroboken i
kyrkans och statens tro. Meningen med dessa förhör var att
kontrollera att ingen försökte föra fram nya idéer som stred mot
den rätta tron. Vid dessa förhör förde prästen anteckningar om
vad var och en kunde och vilka som var läskunniga. Husförhören var
också ett slags folkliga fester. Till dem gick man för att träffa
bekanta och äta god mat.
Prästen. Prästen var den
viktigaste personen i socknen. Det var prästen som ansvarade för
undervisningen i socknen. Var prästen noggrann och flitig kunde
många i församlingen läsa. Först 1842 fick vi vår första
folkskolestadga. I den bestämdes att alla barn skulle gå i skolan,
och att varje socken måste ordna med lärare och skolhus. Prästen
lärde också ut nya brukningsmetoder till bönderna.
Väckelsen.
År 1726 infördes det sk. konventikelplakatet i Sverige.
I plakatet förbjöds alla enskilda religiösa möten som inte
anordnats av kyrkan. Den svenska statskyrkan var mycket rädd för
att nya religiösa idéer skulle spridas i Sverige. De som bröt mot
plakatet dömdes till höga böter eller långvariga fängelsestraff.
En person fick t.ex. 44 års fängelse för att han bröt mot
plakatet. Konventikelplakatet upphävdes först 1858. Under
1800-talet började människor samlas i hemmen för att hålla andakt
med varandra. Gudstjänsten bestod av högläsning ur Bibeln och
någon andaktsbok. De kallades läsare av övriga bybor eftersom de
så ivrigt läste Bibeln. Själva kallade de sig väckta eller
frälsta. De ansåg att de flesta människor sov i sitt syndiga liv.
De behövde ”väckas” för att få en ny personlig tro. Man ansåg
att Gud hade väckt dem från det syndiga livet och blivit räddade
från evig förtappelse. På väckelsemötena kunde de uppleva en
varm gemenskap med likasinnade vänner. Trots det gick många av
läsarna även till högmässan inom den svenska statskyrkan.
Laestadianism.
Lars Levi Laestadius arbetade som präst i Pajala och
Karesuando i mitten av 1800-talet. Han grundade en religiös rörelse,
laestadianism, som fortfarande finns kvar i norra Sverige. Under
1800-talet var
spritmissbruket mycket utbrett i
Sverige. Laestadius gick hårt fram mot spriten som han kallade
”djävlapiss”. Han var expert på att hålla predikningar
och besökarna hukade sig i bänkarna inför hans våldsamma anfall
mot spriten. Laestadius hårda angrepp mot spriten gav snabbt
resultat och superiet avtog i Karesuando. Laestadius var en duktig
talare. Han kunde måla upp alla hemskheter i helvetet så att
församlingsborna blev fruktansvärt rädda, men han kunde också
beskriva himlens härlighet så att åhörarna längtade dit.
Laestadius fördömde kortspel,
svordomar, dans och sexuell lösaktighet. Allt detta ledde till
helvetet, enligt Laestadius. Det som är typiskt för
laestadianerna är de starka känsloutlevelserna. När man
bekänt sina synder får församlingen förlåtelse. Ofta dansar och
hoppar man i glädje över att uppleva Gudsförlåtelse. Denna
glädjeyttring, som liknar exstas, kallas för liikutuksia.
Det är ett finskt ord som betyder rörelse. Många laestadianer tar
avstånd från lyx och nöjen. De riktigt stränga tar avstånd från
film, teater, TV, färgglada kläder och gardiner. Gardiner kallar
man för ”djävulens kalsonger”. Laestadianerna finns framför
allt i norra Sverige och Finland. Även i USA finns det laestadianer,
bland invandrarna från Norden. Totalt finns det ca 20.000
laestadianer i Sverige.
Schartaunismen.
Schartaunismen är en rörelse som främst finns
i Göteborgs stift. I denna del av Sverige besöker fler
människor kyrkan än någon annanstans. Det beror främst på en
enda präst, och han hette Henrik Schartau (1757-1825).
Schartau var en populär präst i Lund,
trots att hans predikningar ansågs som allvarliga. Schartau menade
att människan på sin väg till frälsning passerade vissa bestämda
stadier. Schartau tog bestämt avstånd från allt religiöst
föreningsliv. Det viktiga var söndagens högmässa och prästens
predikningar. Att läsa Bibeln är mycket viktigt för medlemmarna i
denna rörelse. Rörelsen som uppstod brukar kallas för
”Schartaunism”, men de som kan räknas dit kallar sig
”gammalkyrkliga”. Många av Schartaus lärjungar kom som präster
till Göteborgs stift där biskopen ogillade deras idéer. För att
bli kvitt dem skickades de ut på tjänster i Bohusläns skärgård.
Det visade sig att Schartaus stränga kristendom passade öarnas
fiskare för den kom att prägla livet i Bohuslän och lever ännu
kvar. De schartauanska prästerna ogillar nymodigheter i gudstjänsten
och de flesta av dem motarbetar kvinnliga präster. Många av
schartauanerna är villiga att hjälpa människor i nöd. Det har
visat att man lämnar stora summor till missionen och till
Lutherhjälpen.
Frikyrkorna i dag.
Frikyrkorna växte fram under 1800-talet och än i dag kan
man se de olika kapellen i många samhällen.
Frikyrkorna hade sin storhetstid under
1930-talet. Därefter har antalet medlemmar stadigt minskat. I dag
har frikyrkorörelsen knappt 500.000 medlemmar och ca 700.000 deltar
i frikyrkornas verksamhet.
Frälsningsarmén.
Frälsningsarmen (Salvation Army) grundades av den
engelska metodistpastorn William Booth (1829-1912) tillsammans med
sin maka Catherine Booth år 1865. De började sitt arbete i Londons
fattigkvarter.
Booth ansåg att kristendomen måste
hjälpa människorna i deras vardag. Därför startade han en egen
rörelse med betoning på socialt arbete. Booth organiserade sin
rörelse med militären som förebild och använde sin tids
populärmusik för att nå så många som möjligt. Inom
Frälsningsarmén har man gradbeteckningar på de heltidsanställda,
medlemmarna är soldater och pastorerna officerare av olika rang. Det
var Hanna Ouchterlony som introducerade Frälsningsarmén i Sverige
år 1882. Frälsningsarméns fana bär inskriptionen ”Blod och
eld”. Deras tidning heter Stridsropet. I dag finns det ca 4
miljoner frälsningssoldater i ca 100 länder. I Sverige finns det ca
30.000 medlemmar. Det är betydligt mindre än för tio år sedan.
Frälsningsarmén bedriver en rad olika sociala institutioner. Allt
från hem för missbrukare till skyddade verkstäder och flera
hotell.
Pingströrelsen.
Pingströrelsens rötter finner vi i USA i början av
1900-talet. Det var en rörelse som uppstod i olika
baptistförsamlingar. Pingströrelsen kom till Sverige 1907 och den
förste ledaren hette Lewi Pethrus. Pingströrelsen anser
liksom Baptistsamfundet att dopet är ett uttryck för personlig tro.
Därför döps inte små barn. Vuxendopet sker i en dopbassäng. Då
sänks hela kroppen ner under vattnet. Pingströrelsen räknar också
med andedopet. Då kommer den helige Ande över församlingen på
samma sätt som den en gång föll över apostlarna i Jerusalem den
första pingstdagen. Det var den händelse som har gett
Pingströrelsen dess namn. När de fylls av den helige ande framför
de ett gudomligt budskap på ett främmande språk. Detta kallas
tungomålstal. Det låter som en blandning av sång och tal.
